Maj 2010

Ny diktsamling.

"Vi är outsägliga samlingar atomer" är titeln på min nästa diktsamling.

Den utkommer på Norstedts förlag någon gång under första halvåret 2011.

Framträdanden sommaren 2010:

Fredagen den 2 juli, Falkenbergs visfestival tillsammans med Eva Bartholdsson och Greger Siljebo.

Tisdagen den 13 juli, Societén i Varberg tillsammans med Eva Bartholdsson och Greger Siljebo.

Sista helgen i juli, visklubben Skeppet, Steninge, tillsammans med Ingela Karlsson och Bengt-Göte Bengtsson.

April 2010

Äntligen vår!

Starar, sädesärlor och lärkor! Tofsvipor kom tidigt i stora flockar, men nu ser jag inte en enda, plötsligt. Motorsågarna klagar lite varstans i omgivningarna. Aldrig har jag sett så många träd fällas på en gång.

Måste ha något med EU-bidragen att göra.

Ett tag rensades varenda liten stengärdsgård. EU-bidrag, EU-bidrag…

Nå, än så länge sjunger lärkorna på fälten, fast de blir färre och färre för varje år.

Jag sjunger också. För ett tag sen (av en slump, eller?) blev det så att jag gjorde ett program tillsammans med Eva Bartholdsson och Greger Siljebo på Kustens Hus i Göteborg. Det blev så lyckat att samarbetet nu fortsätter, bl a på visfestivalen i Falkenberg i juli.

Jag har varit ganska trött på mina egna sånger, ärligt talat. Men plötsligt händer något nytt med dem.

Förändring, förändring. Jag är i ständigt behov av att gå vidare.

Ja, till och med inne i huset och ute i trädgården håller jag på att ständigt förändra.

Det är inga stora omvälvande skeenden; flytta ett bord till ljuset vid söderfönstret, flytta några ”solbrudar” till landet närmast altanen, köpa en ny ros, flytta vasen med snödroppar några gånger i rummen…Svårast är att förändra sig själv, åtminstone till det bättre.

En ny diktsamling tar form. Jag återkommer till den när den , o m den, blir färdig. Det vet man aldrig riktigt, knappast förrän de första exemplaren dimper ner och man bläddrar, bläddrar, läser som om dikterna vore skrivna av någon annan.

Några nya sånger har jag inte åstadkommit, mer än en textbearbetning av Shel Silversteins ”Balladen om Lucy Jordan”. Jag har just ansökt om tillstånd att få sjunga den offentligt. Få se hur det går.

Någon ny skiva blir det inte. Jag lägger min kraft på dikterna istället.

För att citera en av mina favoritförfattare Elias Canetti: ”Han läser numera endast för skenets skull, men vad han skriver är verkligt.” (”Urets hemliga hjärta”).

Januari 2010

Program i januari

"Kom hem till jul", uruppförande i S:t Nikolai kyrka i Halmstad söndagen den 24 januari 2010 kl 18.00. Sju satser för kör, sopransolist och fyra instrument. Texter Ingela Strandberg. Musik Stefan Petzén.

Gott Nytt År! 

Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år!
Jag hoppas att vi ses; i mina dikter (ständigt och jämt...), i Halmstad den 24 januari, på Kustens hus i Göteborg den 10 februari, då jag ska sjunga mina sånger tillsammans med Eva Bartholdsson och Greger Siljebo, och för övrigt på fler platser och i olika sammanhang längre fram.
Jag har haft ett gott kreativt år. I maj fick jag pris från Svenska Akademien, vilket gjorde att jag inbjöds att vara med på Akademiens högtidsdag den 20 december. En alldeles ny och särskild upplevelse!
Nu hoppas jag på att nya dikter ska flöda ur min penna så att jag snart kan presentera en ny samling för min förläggare.
 
Ingela

September 2009

Har fått frågor om texten till "Blå visa", här är därför den rätta texten.

Blå visa
(Copyright, text och musik Ingela Strandberg Skivan "Låt dom aldrig ta dig" utgiven på alwa musik, Halmstad)

Nu blommar isopen i långa rader

och än går blodet runt och jag är ung

jag skördar salvia och blå lavendel

och bakom gärdsgårn doftar pors och ljung

Refr: Och mina drömmar är så blå som himlen

Och det jag drömmer om kan ingen nå

Än går blodet runt än så lever jag

Jag finns just här just nu

En sommardag

Solen skiner skönt på höns och katter

solen skiner skönt på mull och grus

Vid mitt staket står en av närmsta grannarna

och svär som vanligt och spottar snus

Refr

Kanske kommer det en dag i morron

med mycken oro och mycken gråt

Men min lavendel är så blå så blå

och det jag sjunger om kan ingen nå

Refr

I min trädgård växer ros och kamomill

och allt är vildvuxet och grönt och skönt

Och själv så växer jag precis som jag vill

att rätta till mig det är inte lönt

Refr

Jag finns just här just nu

En sommardag

Copyright: Ingela Strandberg

Se även alwas sida här: Ingela Strandberg

Maj 2009

Den 26 maj tillkännagav Svenska Akademien att jag tilldelats det Doblougska priset på 150.000 kronor.
Priset utgår ur en fond som genom Birger Doblougs testamente 1944 överlämnades till Svenska Akademien "för understödjande av svensk och norsk skönlitteratur samt litteraturhistorisk forskning".

April 2009

Nu är min skog skyddad femtio år framåt!

Vi har nu ett naturvårdsavtal som låter de 5,8 hektaren vara ifred en stund på denna jord. Jag tog själv initiativet. Jag älskar den här skogen och varje gång jag gått i den har jag tänkt: vad händer sen? När jag är död? Vem för skogens talan då? För vem vet vad som händer här. Landskapet förvandlas ständigt. Byggnation och hästgårdar kryper allt närmare.

Vem bryr sig om natur?

Ja, jag vet. Jag är en rabiat naturvän. Om jag finge råda skulle det mesta vara helt förvildat, men nu råder jag inte, och jag ängslas dagligen för att rödlistade fågelarter och insekter och andra djur ska dö ut helt på grund av människans oförstånd, korttänkthet, girighet och EU-bidrag..

Jag såg i andanom hur min skog förvandlades till asfalt.

Nu vet jag att den i alla fall får femtio år till att leva på.

I den första stormen (jag vägrar kalla den Gudrun) försvann ett åttiotal träd, mest granar. Nu ska vi vårda de gamla och nya furor som är kvar, liksom alområdet och ekarna. Efter stormarna har ljung, lingon och smultron kommit tillbaka. Lyckan inne i skogen har under de senaste åren inte använts som åker utan vuxit igen, men den håller vi (John, min man…) på att röja. Där ska bli en glänta. Kanske kommer vildblommorna tillbaka. Nattviol. Stor blåklocka. Prästkrage. Slåtterblomma.

Foto: John Strandberg

Jag arbetar nu på en ny diktsamling. Somliga dagar kommer dikterna lätt. Ibland är det stängt in till dem.

Så här skriver poeten Ko Un:” Innan den kom till jorden fanns poesin först i himlen. Det gäller även poeten som har flytt från himlen eller drivits i exil från den och därmed givits ett världsligt öde.”

Ko Un frågar sig om poesin är möjlig efter Auschwitz.

Jo, säger han. ”Jag började själv skriva mina dikter bland ruiner, på gräsplättar mellan ruinerna efter Koreakriget, ett krig som dödade fyra miljoner människor.”

Detta finns att läsa i Uns diktsamling ”Stundens blomma”, Atlantis, översatt av Inja Han och Tommy Olofsson.

Läs den!

November 2008

Anteckningar från det osynliga?

”I am a writer, and what I write is what I hear. I am a secretary of the invisible, one of many secretaries over the ages. That is my calling: dictation secretary. It is not for me to interrogate, to judge what is given me. I merely write down the words and then test them, test their soundness, to make sure I have heard right.”

Så säger författaren Elizabeth Costello i J.M. Coetzees roman ”Elizabeth Costello” Hon står ”at the Gate” som vid en rättegång, framför en domare, en jury, som ska släppa henne vidare, och hon måste svara för sig. Försvara sig?

Tror hon på något? Vem har hon talat för? Offren eller mördarna?

Det kan tyckas högfärdigt och/eller flummigt att som författare anse sig vara en som gör anteckningar från det osynliga, men faktiskt är det en bra beskrivning. Även om jag personligen inte går så långt som till att jag har ett kall!

För mig tog det lång tid att öppna upp mig för detta osynliga och jag vet ännu inte vad det består av eller hur det går till. De dåliga dikter jag skrivit kommer från mig själv… De bra från det osynliga.

Romantiskt? Inte ett dugg! Det är en verklighet som är både god och ond.

Just nu skriver jag dikter om kor.

Kan man skriva en hel diktsamling bara om kor?

Vi får se.

I varje fall fortsätter jag att skriva om det jag vet något om. Det är en hal och slipprig stig att ta sig fram på. Att bo i sin barndoms by och hålla sig upprätt och trots allt vara den man verkligen är – ack, det kräver mod!

Nietzsche skriver: ”När vi tar det avgörande steget och beträder den väg som man kallar ´sin egen´, så uppenbarar sig plötsligt en hemlighet för oss: vilka än våra vänner och förtrogna har varit, - fram till nu har de inbillat sig att de var överlägsna oss och nu är de sårade.”

Jag ska kanske skriva en bok om hästar också? Jag träffar varje dag två stora, starka arbetshästar som vilar ut sig uppe på Ryen. De är vackra, självständiga. De väntar på mig varje skymning.

Men var är ugglorna?

December är på ingång, kallt, mörkt, men den 21 vänder det! Då är det vintersolstånd!

Jag funderar på vad Nietzsche också skriver angående att gå sin egen väg : ” Mitt råd är att börja sin suveränitet med att tillförsäkra alla sina bekanta ett års amnesti för alla deras synder.”

Jag gör det. Samt tillförsäkrar mig själv amnesti för alla m i n a synder!

Juli 2008

Hallandsakademiens kulturpris på 100 000 kr har i år, 2008, givits till mig!
Priset delas ut vid högtidssammankomsten i Vinberg den 31 augusti.

Foto: John Strandberg

Juni 2008

Recensionsröster om diktsamlingen "Bäste Herr Thoreau!"

"Aldrig tidigare har väl en diktsamling av Ingela Strandberg framstått som så sammanhållen och koncis, rentav minimalistisk, som hennes nya bok Bäste herr Thoreau."
Tommy Olofsson, SVD.

"Det är lätt att tycka om det fräna och opolerade hos Strandberg, när metaforerna inte blir för vackra utan kommer som de vill."
Anders Olsson, DN.

"Mitt exemplar av Bäste Herr Thoreau blir snabbt belamrat av pastellfärgade klisterlappar, av svar och frågor. Boken ber om att få bli en brevväxling, mellan författarna Ingela Strandberg, Henry David Thoreau (1817-62), och läsaren."
Viktor Johansson, Aftonbladet.

"Apostrofering. Så kallas det på litteraturvetarspråk, när en poet vänder sig till en namngiven person i sin dikt. Ingela Strandberg apostroferar hela sin nya bok och kallar den "Båste Herr Thoreau!" som om diktsamlingen vore brev skrivna till filosofen vid Walden Pond."
Björn Gunnarsson, Hallands Nyheter.

"Strandberg vet att förvalta sin förvärvade enkelhet, i korta dikter där orden får tyngd som klara vattendroppar. Som tur är finns det också något salt och oregerligt i denna så hemkomna poesi."
Amelie Björck, GP.

Omslag: Sara R. Adeco

Januari 2008

Nyårsdagen 2008. Solen är i Stenbockens tecken i Skyttens stjärnbild. Det står i min astronomiska kalender att i gryningen idag började månen närma sig stjärnan Spica i stjärnbilden Jungfrun. Och under nätterna runt den 3-4 januari kommer stjärnor att falla från Björnvaktaren, ja, inte är det stjärnor som faller, det är små kometbitar, men stjärnfall är ett vackrare ord än kometbit. Tycker jag.

Stjärnbilden Björnvaktaren med norra stjärnhimmelns ljusstarkaste stjärna Arcturus.

”Ensamheten är en frånvaro av tid.”, skriver Emmanuel Levinas i boken ”Tiden och den andre”.

Jaha?

Jo, det är nog sant. Utan de andra behövs inga klockor, inget datum. Det är bara jaget och existerandet; se där, en himmel, en tuva gräs som knastrar i frosten, en vråk som gnäller i skyn, inte ens ett motorljud kan återföra mig in i tiden, det kunde lika gärna vara igår eller i morron. Att det är idag märks inte.

Men så fort jag möter någon som stannar och står framför mig är tiden där, uppmätt (och mäter själv), det tickar i kroppen, jag är en urtavla med två visare, den ena för mig själv, den andra för de andra.

Men är jag inte lika ensam för det? Jo. Inne i mig är jag det. Därför finns det alltså ingen tid inne i mig. Bra! Då kan jag gå vidare.

Jag har läst Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” nu. Den är bra. Fruktansvärt bra!

Det har varit mycket Strindberg ett tag. Det är nästan alltid mycket Strindberg. Jag ser framför mig hur han sitter i en alldeles ny dimension, skapad enbart för honom, och är lika förbannat ensam där som en gång här. Men han är stolt över uppmärksamheten. Förstås. Och över att alla levande författare vill vara den nye Strindberg, den som far fram med ELDEN över riket!

Vad händer därute, där långt, långt ute?

Vad vet vetenskapen som de inte talar om för oss?

Jag tror att de vet. Att de vet mycket mer än vad som är nyttigt för oss att veta.

Under tiden diskuterar vi klimatförstöringen. Så hålls vi sysselsatta. Ett tag.

Jag ska bli mormor!

Vad ska jag göra? Hur ska det bli?

En sak vet jag: jag ska göra allt för att bli en bättre mormor än den mor jag varit för mina två barn! Jag skäms så förfärligt för att jag inte orkat vara en närvarande och förträfflig mamma, den jag skulle velat vara!

Jag försöker gottgöra nu. Jag tänker: måtte jag leva tillräckligt länge för att så mycket som möjligt vara nära mina barn och vara så ”bra” jag bara förmår!

Och barnbarnet! Lilla Liten, kom! 

Den 28 januari kommer min nya diktsamling, ”Bäste Herr Thoreau”, ut.

Jag ser efter i den astronomiska kalendern hur det ser ut i rymden den dagen. Jo, Venus och Jupiter kommer att stå nära varandra.

Jag hoppas ni läser mina dikter!