Recensioner

Barndomen är vår ständiga följeslagare, en skugga på gott och ont som följer oss, inte bakom eller framför, utan inne i oss. Personligen tror jag inte att den skuggan väljer åt oss, men kanske väljer vi åt den? Jag vet inte om Joyce Carol Oates håller med mig om det, men hennes nya roman ”Jag ska ta dig dit” antyder att hon skulle göra det. I romanen minglar filosofer som Spinoza, Wittgenstein, Pascal, Nietzsche i ett ständigt pågående tankeparty, men så handlar romanen också om en flicka som, i början av sextiotalet, på ett stipendium kommer till Syracuse University för att läsa filosofi. Romanen är Oates 38:e sedan debuten ”With Shuddering Fall” 1964, och är, enligt författaren själv, en fiktiv självbiografi. Om Joyce Carol Oates tidigare tycks ha stått utanför sina romanskeenden och skarpögt iakttagit, är hon i ”Jag ska ta dig dit” högst närvarande med hela sin tankevärld i ett sårigt deltagande jag. Det är en mycket stark roman. Den rör vid det innersta och yttersta i vår mänskliga existens. Den har intellektuella och känslomässiga anslag som sticker ut i hela hennes digra produktion.

”Jag ska ta dig dit” är skriven i tre delar. I den första delen, ”Botgöraren”, glider hon ut och in mellan sina minnen och det pågående. Huvudpersonen har inget namn, men kallar sig själv för Anellia. Hon kommer från Strykersville, en liten håla norr om New York. Vad gör hon på Syracuse University? Vem är hon? Vem är Anellia som vill in i elitstudenternas förening? Och ur? Varför passar hon inte in? Någonstans? Vem är Anellia, bondflickan från snöbältet i Niagara County i staten New York? Hon som hade en mor som dog när flickan bara var arton månader gammal. Hon som hade en far som försvann. Död, trodde alla. Tills…

Andra delen kallar Oates ” Den svarte älskaren”. I den skildringen betraktas Anellia som niggerälskare, blir kallad niggerhora, sen hon förälskat sig i doktoranden Vernor Matheius. Det är en plågsam berättelse om kärleken som ”en fysisk åkomma, som sorg.”

Vem kan leva det här livet? Vem är tillräckligt stark? Hur ska man klara av det när, som Vernor säger, ”till och med Wittgenstein fick anstränga sig med t ä n k a n d e t”?

Oates skildring av Anellias svarte älskare är sensuell och sorgsen. Anellia ger aldrig upp hoppet om att han ska börja älska henne, fast hon vet: ”Han vill knulla dig. Ingenting annat.”

Tredje delen heter ”Vägen ut” och handlar om Anellias möte med den far som alla trodde var död, men som nu, visar det sig, ligger sjuk, dödligt sjuk, i ett hus i den lilla staden med det poetiska namnet Crescent. I Utah. Det finns en så sällsam kraft i skildringen av detta möte mellan far och dotter att den tar andan ur en. (Jag var tvungen att ta en lång promenad för att orka smälta det jag läst.)

I den intervjubok som nyligen utkommit på AlfabetaAnammas förlag, (recenserad i HN den 1 oktober) och där Stig Björkman samtalar med Oates, säger hon om ”Jag ska ta dig dit” att ”miljöerna och det intellektuella tankegodset, ett fåtal utvalda erfarenheter, är självbiografiska, resten är fiktion.”

Hon medger att hennes eget liv har likheter med romanens huvudpersons liv, men påpekar att det inte är identiskt. Oates föräldrar försvann inte när hon var barn. Oates hade heller ingen svår relation med en kringflackande far. Men: ”Romanens berättarröst är praktiskt taget identisk med min egen.”

Det kvittar för övrigt helt hur lite eller hur mycket självbiografi det rör sig om för den här berättelsen handlar i grunden om oss alla. Och Oates närvaro känns större och varmare. Här råder inte samma slutna Hopper-stämning som annars.

Oates förmår också att visa upp Västerns landskap så att dess enorma avstånd till slut blir Tiden; ”jordens ursprungliga drama är Tiden”, skriver hon.

Så vad betyder en enda timmes sjukdom av kärlek till en man som inte älskar en?

”I Västern”, skriver Oates, ”var en enda dag ingenting. Ett år, en livstid – ingenting. En blinkning.”

Vill hon säga att våra liv är meningslösa? Nej. Det tror jag inte. Kanske vill hon säga att vi inte har något hem? Hon citerar Pascal som säger att universum omsluter mig i rymden och ”sväljer mig som en atom; i tanken förstår jag världen.”

Anellia utbrister senare att all filosofi bara är skryt!

”Atomernas proklamation. Tänkande vasstråns stammande.”

Den osäkra flickan som ingenstans passade in hittar till sist ut. Inte in. Men ut. Det är dit hon tar oss. Genom främlingsskap och sårad kärlek, längs rashatets korridorer, genom mötet med skuggan, barndomen, längs dödens väg. Ut. Boken är en kraftmätning med filosofins skryt. Vilket är svårast för en filosof att studera: ”världen” eller sina egna motiv?

Anellia söker tröst hos Nietzsche i hans tanke att allt återkommer: ”Vi har redan upplevt detta livet, och denna timme många gånger; vi har inte blivit besegrade; vi är tillräckligt starka för att härda ut; vi måste bara säga Ja.”

I Björkmans samtalsbok medger Joyce Carol Oates att Nietzsche varit hennes livs största filosofiska influens. Men tillägger att hon idag inte skulle kunna läsa ”det något överspända visionärt romantiska i exempelvis ´Zarathustra´”.

Hur som helst är ”Jag ska ta dig dit” en sanslöst bra roman, utmärkt översatt av Ulla Danielsson.

När ska Joyce Carol Oates få nobelpriset?

                                    Ingela Strandberg

Text: Ingela Strandberg ©

Utformning: T Strandberg