Oktober 2007

EN  SORTS  DAGBOK

I skymningen i går kväll cyklade jag till en god vän. Luften var höstkall, men mjuk. Jag lyssnade efter ugglor, men hörde ingen. Min vän tyckte att jag såg ledsen ut när jag stod där på trappan och jag sa att det var jag också. Han frågade ingenting, men sa att jag behövde en whisky. Vi satt i halvmörkret och talade om hösten. Jag frågade ingenting om älgjakt. Vi pratade om grannar och om hur det var på landsbygden förr; att man skördade sitt gräs vid midsommar, en gång, nu tar bönderna tre, fyra skördar innan sommaren är slut. Vi talade om slitet förr, om tröttheten vi såg hos våra föräldrar, men kanske, sa vi, kanske var dom nöjdare ändå. Än nu.

Medan vi sitter där kör den ena traktorn efter den andra förbi på byvägen därute, fort, fort, en sen söndagskväll i oktober, det är den  nya bondens problem, stress, stress.

Hinner de uppleva någon välsignelse, någon glädje med de djur och den jord de brukar?

Jag dricker inte whisky så ofta. Därför kom den lilla yrseln redan efter första klunken. Jag sa ingenting om sorgen jag kände. För mina tillkortakommanden. För alla val jag gjort som blev fel. Jag försökte tänka på allt som blivit bra. Jag kände också glädjen i mörkret med vedpannevärmen mot huden och traktorbruset från vägen.

Jag lever, tänkte jag. Detta är liv.

Jag tänkte på mina barn som jag älskar så att det gör ont. Jag tänkte på min lilla gård, på skogen, på den lilla plats jag älskar. Så att det gör ont.

Faan, tänkte jag. Att man ska älska så! Faan!

Jag lyssnade efter ugglor, men hörde ingen.

Han följde mig ut på gårdsplanen, såg till att cykellampan fungerade. Det var nermörkt nu. Himlen var stjärnprickig. Jag letade efter Regulus (betyder ”liten kung”) i Lejonet .Sjuttioåtta ljusår bort. Hittade den inte. Jupiter höll på att gå ner.

Jag vinglade bara en aning med cykeln på gamla banvallen hem. Blev omkörd av en bil på landsvägen sen, och mötte en. Inne i husen satt folk och såg på TV.

Hemma på min gårdsplan mötte mig katten. Fina, gamla Tussen! Lamporna lyste på lönnarna, ekarna och björkarna. Det var vackert.

Sorgen och glädjen upptog nu ungefär lika stor plats i mitt hjärta.

Katten och jag lyssnade efter ugglor, men hörde ingen. Vi lyssnade efter stjärnor, men ingen hördes. Annars har jag två gånger hört ”stjärnfall” spraka till, kometbitar som faller mot jorden. Den 18 november är det dags igen – då blir det ”stjärnfall” från kometen Tempel- Tuttle.

Min man tog emot mig med en bricka med min favoritdubbelmacka. Sen såg vi näst sista avsnittet av ”Sopranos” och jag undrade som vanligt hur jag kan tycka så mycket om en sån skitstövel som Tony Soprano! En man som med ett enkelt handgrepp kan ta livet av en människa. En man som luras och bedrar utan att blinka. En översittare utan skrupler.

Men serien är så utomordentligt bra gjord att det är omöjligt att låta bli att se den.

Sen gick jag igenom slutkorret till min nya diktsamling, ”Bäste Herr Thoreau”, och viskade till denne Herr Thoreau att ”nu måste du följa mig hela vägen…”

Innan jag la mig stod jag en stund på förstubron och lyssnade efter ugglor, men hörde ingen.

Från sängen såg jag sen rakt ut på stjärnorna och planeterna. En av dem borde varit Saturnus.

I gryningen somnade jag äntligen.      

Maj 2007

Äntligen! Nu har jag en diktsamling klar! Den ska heta "Bäste Herr Thoreau!" och kommer i januari 2008 på Norstedts förlag.

Dikterna är brev, eller snarare, meddelanden till författaren och filosofen Henry David Thoreau, som på 1840-talet bosatte sig vid skogstjärnen Walden i Concord, Massachusetts i USA, för att under några år komma undan civilisationen och leva enkelt och naturnära.

År 1854 kom hans bok "Walden" ut. Där berättar han om livet vid tjärnen, en blandning av filosofi, poesi och naturupplevelser.

Mina dikter kan sägas korrespondera med Thoreaus tankar. De är skrivna som meddelanden från mig och halländska Linnesjön till Thoreau och hans Walden. Ibland går våra tankar ihop, ibland åt rakt motsatta riktningar.

September2006.

Lördagen den 9 september kl 22 (ej fredag som tidigare angivits) sjunger jag mina sånger, nya och gamla, på biblioteket i Halmstad tillsammans med Ingela Karlsson och Bengt-Göte Bengtsson.

Augusti 2006.

Så här såg det ut på Ottos veranda i Kungsbacka lördagskvällen den 19 augusti, då jag framträdde där med diktläsning, berättande och sång.

Foto: John Strandberg

Juli 2006.

Poésie/première nr 35 utkommen

 ”Un monde de rosée”  heter det nya numret av den franska tidskriften Poésie/première (nr 35) som nu utkommit och där jag är inbjuden att medverka. Dessutom har Odile Caradec  gjort en studie av min poesi; ”frän och skarp, starkt blixtrande” skriver hon bl a.

   Boken som hon läst är ”Le Royaume des bois d ´élans” som kom på franska för sex år sedan. ”…en bok som öppnar dörrar till andra dörrar och slutligen till en sorts oändlighet” skriver hon.

   Fem dikter ur boken är publicerade i tidskriften. De är översatta av Virginie Buschel. Dessutom ingår fyra dikter översatta av Ylva Lindberg, tidigare outgivna, men presenterade för den franska publiken under min treveckorsturné i oktober 2004, då jag läste dem tillsammans med förläggaren Samuel Autexier på  Agone. Vi besökte bl a Rennes, Laval, Nantes, La Rochelle, Montpellier, Avignon och Nice.

  Samtidigt publicerar Poésie/première en föreläsning, ”Daggdroppens hemliga röst”, som jag höll på Centre Culturel Suédois i Paris den 14 oktober 2000.

   Vill ni veta mer om Poésie/première så läs på webben: http://poesiepremiere.free.fr/

   ”Le royaume des bois d´ élans” planeras utkomma i nyutgåva på Agone, utökad med nya dikter och föreläsningen om daggdroppen.

Sommar, sommar

Äntligen sommar! Och min trädgård är vackrare än någonsin! Varje morron går jag ut, barfota, och ser på den, vad som hänt under natten, en ny rosenknopp utslagen, sniglarna har låtit bli salladen den här natten också, binas vattenreservoar måste visst fyllas på…

   I juli är min trädgård en mycket konkret dikt.

   Där blommar mjölkklockor, citronmeliss, oregano, timjan av olika sorter, gammaldags brandgula liljor, borstnejlikor, kryddsalvia och daggsalvia, luktärter, myskmalvor och läkemalvia, rudbeckior och röd solhatt… Och mycket, mycket mer. En hel del ogräs också och en del får finnas kvar. För att det är vackert. För att det har sån livskraft. Bara det inte tar för sig för mycket så…

Foto: John Strandberg

   Och rosor, rosor. Vackrast just nu när detta skrivs är nog en fantastisk Ingrid Bergmanros, mörkt röd, svagt doftande. Med alla sina trettiofem kronblad intar den en majestätisk hållning mellan en vit Edelweissros och en Buddlejabuske som förhoppningsvis snart slår ut. Fjärilarna väntar på den!

Blomman på bilden heter Echinacea Sunset. Foto: John Strandberg

   Så mycket skrivet blir det inte en sommar som denna, men lager på lager av upplevelser och tankar sparas i hjärta och hjärna. Och lite läsning blir det väl; jag har just avslutat Staffan Söderbloms bok om Olav H. Hauge, ”Och jag var länge död”, ”Läsningar av det ambivalenta” (AUTOR, Göteborgs universitet). Och så har jag börjat på Eva Liljas ”Svensk metrik” , (Norstedts Akademiska förlag).  

Oktober 2005.

Oktoberbrev.

”It is true there is not enough beauty in the world.

It is also true that I am not competent to restore it.

Neither is there candor, and here I may be of some use.

I am

at work, though I am silent.”

De här raderna ur Louise Glücks diktsamling ”October” tycker jag passar bra för mig också. ”October” är en tunn liten bok på tjugo sidor, men det får plats mycket bra poesi där! Jag släpar runt den överallt; inne i huset och ute i trädgården, läser, undrar, får veta.

Trots den ovanligt vackra brittsommaren i år känns ändå det höstliga vemodet. Jag inväntar lönnarnas röda mantlar. Jag cyklar långa, många mil för att verkligen ta vara på det sista av denna sommar. I trädgården lyser en Ingrid Bergman-ros med mörkröda doftande blommor, över lavendeln fladdrar enstaka fjärilar, men snart… snart finns ingen återvändo för varken rosor, fjärilar eller mig. Det ä r höst!

Jag väntar också på att en ny skrivperiod ska öppna sig för mig, väntar på det där magiska rummet jag kan gå in i. Där dikterna finns. Jag slutar – på ett sätt – att leva därinne. Lever gör jag nu. Här.

Jag möter ofta människor som frågar mig var jag blivit av. De ser mig inte längre i tidningar eller teve eller hör mig i radion.

Ska jag behöva förklara? Nej! Men det är irriterande att människor inte förstår att allt arbete, all poetisk aktion inte bara försiggår rakt framför ögonen på dom!

När jag ändå börjar berätta allt jag bevisligen gör är de inte intresserade. Likgiltighet! Så fort man inte ropar högt i det övriga larmet är det som om man inte finns! Oförstånd? Tja, åtminstone ovilja och lättja.

Just nu läser jag också Nietzsche. Ja, jag läser egentligen alltid Nietzsche, men det här är den nya utgåvan av hans samlade skrifter, (Förlag: Symposion). I betraktelsen om Schopenhauer som uppfostrare skriver han bl a: ”Djupare tänkande människor har i alla tider haft medlidande med djuren, därför att de plågas av livet och dock inte äger kraft att vända plågans udd mot sig själva och metafysiskt förstå sin tillvaro. Ja, det upprör dem i djupet att se meningslöst lidande.”

Och längre fram: ”Men nota bene: var upphör djuret, var börjar människan?”

Idag börjar älgjakten här i södra Sverige.

Världen är galen och full av lidande.

Men - ikväll ska jag se Martin Scorseses dokumentär om Bob Dylan, ”No direction home”.

Och så har jag biljetter till Jerry Williams på Lorensbergsteatern i Göteborg i januari! Jag har planterat massor av nya lökar i trädgården. Ympningen av den gamla äppelsorten Granat  i Lobo har lyckats! I bikupan surrar nya friska samhällsmedborgare efter förra vinterns virusattack. Se där, också en sorts poetiskt hantverk! 

 
En ljus hösttradition är utställningen "Ljus i Alingsås". Bilden tagen på Lilla Torget. Foto: John Strandberg

God höst åt oss alla! 

Maj 2005.

"Det bodde en liten gud..." - nyskriven dikt publicerad i franska tidskriften "Gare Maritime", just utkommen.   

Dikten är översatt till franska av Ylva Lindberg och jag framförde den för första gången i Nantesi oktober 2004 vid en poesiuppläsning arrangerad av Maison de la Poésie de Nantes.

November 2004.

Om Frankrikeresan i oktober.

Nu är jag hemma igen från min uppläsningsturné i Frankrike. Det var tre fantastiska veckor!
Jag har träffat så många nya , spännande människor. Jag har sett så många nya platser. Jag har läst dikter och sjungit, jag har talat och umgåtts med människor, promenerat i Marseilles människomyller och vandrat längs Loires vackra stränder.

Det började i Rennes den första oktober, i Villa Beauséjour, Poesins Hus där.
Under rubriken "Bruits du monde" hölls en poesifestival, då man samtidigt invigde det nya Poesins Hus med tal av stans borgmästare och politiker. Samt massor av poesi. Förutom jag deltog två andra utländska poeter, israelen Israel Eliraz och portugisiskan Ana Luisa Amaral. De övriga var bosatta i Frankrike.

I Angers hade organisationen Chant des Mots anordnat en uppläsning med mig på Musée des Beaux Art. Där var också förläggaren Samuel Autexier på plats och presenterade den nyss utgivna franska översättningen av Harry Martinsons "Aniara", (Marginales/Agone).

I Nantes deltog jag i Festival Midi/Mi-Nuit Poésie, där poeten Daniel Biga läste mina dikter på franska. Där var jag enda utländska poet. Jaa, sen besökte jag ett antal bokhandlare, där jag berättade om mig själv och om mina dikter, signerade böcker och försökte vara allmänt "trevlig"... Vilket inte var så svårt eftersom alla var trevliga mot mig! I La Rochelle upptäckte jag plötsligt Atlanten. Inte visste jag att den gick in där...

I Montpellier hade Librairie Sauramps slagit på stort med skandinavisk "plockmat", (sill, kaviar, lax och knäckebröd...) samtidigt som isländska Steinunn Sigurdardottir (boende i Montpellier) och jag läste ur våra böcker och samtalade med publiken. Många människor kom och gick, minglade, lyssnade, pratade. Där hade dessutom skaffats fram ett elpiano så att jag skulle kunna sjunga med komp också. Det blev bl a "Blå visa", vilken tycktes gå hem bra även i franska öron. På andra ställen sjöng jag a capella.

I Avignon läste och talade jag en kväll arrangerad av organisationen Centre Européen de Poésie d' Avignon, i Nice hade Librairie Masséna anordnat poesikväll med mig och Harry Martinson på musikkaféet Boogaloo. Harry var med andligen, mycket intensivt, men Samuel Autexier läste texterna och berättade.

Förläggaren Samuel Autexier och Ingela Strandberg på musikkaféet Boogaloo i Nice.

Responsen var stor överallt. I Rennes och Nantes kan jag faktiskt skryta med succé! För att inte tala om hur roligt vi poeter hade i Rennes när söndagskvällen var slut och publiken gått hem! Vi sjöng, trummade, dansade, skrattade. Och grät när vi till slut var tvungna att skiljas. Å, Mohammed, Habib och Valérie! Jag glömmer er aldrig!

Och TACK, Svenska Institutet i Paris, för att ni sponsrat! Både min bok och den här resan liksom de tidigare!
TACK också till förlaget Marginales/Agone, tack Helena, Samuel och Tierry!
TACK Mary och Noel för vilan i Les Billardes!
TACK Jacky för att du tog mig med ut till Loires stränder!
TACK Jonas och Carina!
TACK Hans för goda samtal!
TACK Helena och Alain!
TACK alla ni andra som gjorde ALLT för mig!

Juni 2004.

Frödingpriset.

Jag har fått Frödingpriset på 7000 kr från Författarnas Frödingfond.

9 Mars 2004.

Utställning med dikt i Paris.

Den som är i Paris under tiden 13 maj –14 juli kan besöka Svenska Institutet och se en utställning, ”Balancing acts”, med olika svenska konstnärer. En av dem är Amanda Cardell, som ska göra ett platsrelaterat verk i barocksalen med bl a gamla byster, och en videoinstallation, där en viskande kvinnoröst berättar olika korta texter.

  En av dessa texter är min dikt ”Uppbrott” ur ”Lilla svarta hjärta”.

Dikt i halländsk antologi.

”Fast naknare nu” heter en dikt ur samlingen ”Lyssnaren” från 1997, (Norstedts). Den dikten finns nu med i antologin ”Röster i Halland”, planerad för utgivning i maj 2004. Antologin ingår i en serie landskapsböcker som En bok för alla påbörjade i oktober 1994. Den halländska antologin är sammanställd av Anna Pia Åhslund och Sten Jacobsson och är en volym på ca 250 sidor, illustrerad och inbunden. I urvalet ingår berättare, lyriker, fackboksförfattare och lokala skildrare.

   Jag är glad att ”Fast naknare nu” representerar mig i den här boken eftersom det är en dikt som ständigt uppenbarar mer om mig själv för mig själv varje gång jag ser den. Som om någon annan skrivit den.

En bok för alla: www.ebfa.se

Nya dikter i Lyrikvännen.

I tidskriften Lyrikvännen som planeras utkomma i slutet av maj med sitt andra nummer för i år, ett Medea-nummer, publiceras bl a fem nyskrivna dikter av mig, planerade att ingå i en samling med arbetsnamnet ”Där”.

   Lyrikvännen, som fyller 50 år och är tidskrift för FiB:s lyrikklubb, är Nordens största poesitidskrift och har också en anrik bokutgivning

Lyrikvännen: www.lyrik.se

6 Januari 2004.

Ett nytt år!

Ett nytt år! Betyder det något särskilt? Varför mäter vi tiden? Kanske är det ett försök att fånga in den, betvinga den, få den att lyda. Och det kan man ju hålla på med ett tag tills man upptäcker, tidigt eller sent, (se där: ännu ett tidsbegrepp!) att det är tiden som fångar in en, betvingar en, får en att lyda. Det bästa vore alltså att helt bortse från tiden som något mätbart. Att leva i ett ständigt nuflöde. Så som djuren gör.

    Jag inser att det är en omöjlighet, inte bara ur civilisationssynpunkt. Som reflekterande varelse är ju människan ständigt medveten om tiden och dess ovillkorliga gång.

    Ibland kan jag inte välja själv om jag vill tänka på det förflutna eller på framtiden. Det förflutna tar liksom aldrig slut och det tränger sig på fast jag inte vill. Framtiden? Jo, den tar slut. Men hur ser den ut fram till dess?

    ”Vår föreställning om framtiden, rik på oändliga möjligheter, är alltså mer fruktbar än framtiden själv.”, skriver Henri Bergson i ”Tiden och den fria viljan” på tal om hoppet som intensiv lustförnimmelse, och fortsätter: ”Härav kommer det sig att man finner mer tjusning i hoppet än i besittningen, i drömmen än i verkligheten.”

    Hur ska man kunna leva i verkligheten, i nuet, med lika stor intensitet som man hoppas eller minns? Ibland lyckas jag, ibland inte, men jag tycker att det går bättre och bättre.

    Jag hoppas självklart att det ska bli ett riktigt bra år, för världen i stort, och för oss som nu möts i den här texten.

    Förra året hade jag tänkt mig som ett år utan skrivande. Jag ville ”bara” leva, finnas till, uppleva, notera. Men så började jag ändå skriva, lite tvekande, visste inte vad jag egentligen ville.

    Det vet jag fortfarande inte riktigt. Ska jag plocka fram prosan ur skrivbordslådan? Ska jag äntligen göra den där nya cd-skivan? Hur går det med mitt hjärtebarn, poesin?

    Jotack, måste jag svara själv då… Det går bra.

    Men några löften ger jag inte. Det kan gå precis hur som helst. Jag hoppas bara kunna samla ihop mig det här året och mäta det så som vi människor gör i dagar och nätter och hoppas att ingenting kommer att göra alltför ont. Frihet önskar jag oss. Frihet från andras påtryckningar och vilja.

    Jag sitter med Bergsons bok uppslagen och hittar då: ”… vi är fria så snart våra handlingar utgår ur hela vår personlighet, när de ger den adekvat uttryck, när de företer denna obeskrivliga likhet med den, som man ibland finner mellan konstverket och dess skapare.”

Med hälsning Ingela

27 Oktober 2003.

 Recension ”Jag ska ta dig dit” Joyce Carol Oates.

Till recensionen>>>

Om Ingela>>>